fredag 29 november 2013

Som pärla


Jag är intresserad av att kunna behandla ull minst sedan jag är på Åland. För några år sedan fick jag i present en stor påse av smutsig vårull som jag uppskattade och lovade jobba vidare. Det var sådan som fårägare oftast bränner ner nuförtiden därför att dom räknar att det inte lönar sig att skicka ullen till spinneriet. (Fastän till exempel jag köper ullgarn som kommer direkt från spinneriet.)

Att det gällde Ålandsfåret blev jag medveten om så småningom då jag började jobba med ullen. Det var nämligen inte lätt att karda. Ålandsfåret har en klar skillnad mellan mjukt underhår och långt grövre och glansigare täckhår. Man tänker att Ålandsfåret liknar mycket lantraser som levde här i norden för flera hundra år sedan och man vet att då användes det kraftigare ullkammar vid sidan av kardor. Jag ville få tag i ullkammar förstås och betalade för spikar till en smed. Men det var min pappa som fick ta det stora besväret och fundera på hur tillverka själva verktyget av spikarna. Jag tycker att han lyckades bra fastän han säkert inte följde alla godkända forntida teknikers regler. Nu funkar det att rensa och göra ullen klar for att spinna den och det finns inte så mycket okammad eller okardad ull kvar i den stora påsen.

Rik blir man inte med intresset för ull. Sedan början av maj har jag spunnit mindre än 400 gram garn med slända (ungefär en halv tröja). Men för mig som är intresserad av att väva och använda gamla tekniker är det en skatt som jag tänker jobba vidare i vävstolen. Världen där ute ser inte så mörkt i november därför att jag får vara tacksam över att få lära mig nytt. Sakta men säkert.

onsdag 9 oktober 2013

Det tar tid

 
  
Sedan ett och ett halvt år försöker jag på allvar komma igång med nålbindningen. Jag har läst böcker om tekniken och tittat på andra som nålbinder. Och fått bra tips men andå... Det svåraste för mig var att ha nålen i rätt rikting för att plocka upp rätta öglor. Och när jag äntligen tyckte att det började fungera gick första nålen av. Då fick jag beställa mera. Nu testar jag nålbinda på olika sätt. Jag har förstått att att det går betydligt fortare med tjockt garn än med tunnt. Och att det lönar sig att dubbelvika trådet man nålbinder med. Det passar väldigt bra att nålbinda under långtråkiga resor för att det tar ännu tid att tillverka en produkt.  

Tydligaste instruktioner hittade jag faktiskt på www.neulakintaat.fi som jag blev tipsad om. Instruktionerna finns även på engelska.

onsdag 31 juli 2013

Sommaren


Kökars rosband blev färdigt. Jag hade fått beskrivningen på bandet av hantverksentusiasten Taivassalo som såg bandgrinden med två hålrader som jag köpt på Nordiska museet i Stockholm. Första raden används för bottentrådar och andra för mönstertrådar vilket säkert gör det lättare att plocka mönstret. Det var väldigt roligt att väva, inte svårt såsom jag hade tänkt, och jag tycker att bandet är vackert. På något sätt tror jag att förr i tiden lärde väverskorna sig mönster till olika band lätt utantill.

Jag vävde bandet under hantverksdagarna på museiområdet Jan Karlsgården. Varje onsdag i juli visar hantverkare olika gamla tekniker där. Även vi som jobbar på museet varje dag på sommaren får delta i visningar. Ibland har besökare inte sett någon väva tidigare, åtminstone inte med bandgrind. Ibland har dom inte sett någon spinna eller inte spinna med slända. Eller sedan kommer någon ihåg hur mormor eller farmor kardade. Själv hade jag inte till exempel sett någon sticka täcke, knyppla, tillverka rep, pärtor, rödmyllefärg, tjära, potatismjöl eller smör innan jag kom till Jan Karlsgården.

Jag tror att för mig räcker det inte till bara att fundera för att jag är, jag måste få göra någonting med händerna också. Lite människokontakt behövs det med.

På bilden är det jag med mina olika sommarsysslor fotograferad av väninnan Gunilla.

torsdag 20 juni 2013

Midsummer dream

 
Den fantastiska rosliknande blodnävan träffar man särkilt i skärgården i Finland. I början av sommaren har mina vägar gått från en äng till andra, från ett slott till andra. Jag har lärt mig bland annat att i stället för dödstraff kunde lösdrivande kvinnor få jobba på Spinnhuset på Långholmen på 1700-talet för att få bättre förutsättningar i samhället senare. Det blev flera återfall ändå.


Även orkidéerna och gullvivan hör till växterna som man träffar mindre norr om Åland. Jag undrar om jag njuter mer av blomängar nu än vad jag gjorde när jag var ung.

Trevlig midsommar!

söndag 19 maj 2013

Löpande hund


Bara två varma veckor behövdes och plötsligt är världen grön igen. Den förvirrande snabba förändringen i år kunde nästan höras. Nu gäller det att inte förlora tid - att inte kasta bort liv.

Jag håller på och testar brickbandsversionen av "löpande hund" i olika färger. I juni ska det komma ut en ny bok om brickband (på finska) och då ska jag förhoppningsvis lära mig flera mönster.
 

onsdag 24 april 2013

Huhtikuu


Det är så roligt när det blir färg. I år har vi fått vänta ovanligt länge. Men nu börjar knoppar äntligen öppna och marken täcks så småningom av krokusar, tussilagon, sippor.  Olika fåglar kvittrar och åtminstone jag har redan hunnit drömma om stora flockar av flyttfåglar som flög över Åland mot norr. Jag njöt av utsikten:)

Den lila mattan blev någonting mellan krokus, blåsippa och viol. Jag kan tänka mig minst två vänner för vilka mattan skulle passa.

fredag 29 mars 2013

Påskbrasa


En liten matta är vävd med trasrester i bränd orange. Jag blir lycklig då jag lyckas använda allt som jag valt för helheten, att det inte längre finns några sopor i den lådan kvar.

Brasorna eldas traditionellt för att skrämma bort det onda. Påskeldarna hör särkilt till finlandssvenska traditionerna på Österbotten och på Åland. På påsken gällde det att agera mot häxorna som ville stjäla en bit av vår lycka. Det skulle ryka ordentligt för att kärringar inte ens kunde komma nära.

Tänk om det inte fanns bara något begränsat antal lycka i världen, men att ju mera lycka vi lyckas dela, desto lyckligare blir vi alla.

GLAD PÅSK!